På min väg hem cyklade jag förbi männen som besprutade de nyss planterade granarna. De små plantorna stod i täta räta rader.

Tidigare växte där en blandskog, som hade stått sig fint genom alla stormar. Säkert berodde det åtminstone delvis på mångfalden, i barr och löv, sort och ålder.

Blandskogen kalhöggs. Timmer plockades ut. Grenar, ris, stubbar och annat som skulle ha blivit mull tillbaka kördes bort. Marken bereddes. Olika maskiner behövdes för de olika sysslorna. Marken blev hård. Diken grävdes eller rensades. Vattnet försvann.

Allt eftersom de små granplantorna nu växer kommer andra träd och växter som kan hota dem att tas bort. Så småningom har de vuxit sig så täta att knappt intet annat liv kan finnas under dem.

Då har färden från mångfald till enfald fullbordats.

För mig låter det som en skildring från 1960-talet. En beskrivning av det “moderna” skogsbruket, som blev det enda rätta då. Jag är av samma ålder. Min kamp mot enfalden i min inre skog har pågått hela livet. Jag sticker ut hakan och påstår att jag har kommit längre i min utveckling än det jämnåriga skogsbruket.

Granen var en favorit att plantera på 1960-talet, och den är lika populär idag. Bland annat för att älgen inte vill äta den. När de små granplantorna har blivit stora har antagligen älgen lämnat södra Sverige, och jag har lämnat detta livet. Då hoppas jag att det finns några unga människor som vill pröva något nytt. Eller kanske något gammalt – som mångfald? Kanske rentav en blandskog? Tack för ordet!

#nåtnyttiskogen #moderntskogsbruk #blandskog #mångfaldiskogen